Petrarq

Åkte vid halv fyra till Tyresö för att träffa chefen på bostadsföretaget jag sökt lägenhet.

Självklart hamnade jag mitt i värsta trafikstockningen, ända fram till slutet av Nynäsvägen satt jag i 10 km i timmen.

En olycka hade skett, på andra sidan i motgående körfält men det var ändå stopp i min riktning.

Min bil gillar INTE att krypköra, min kylare är sämst och blir överhettad direkt så det var bara att sitta med full värme och full fläkt för att leda bort värmen från motorn.

Tror ni det var skönt när det var ca 23 grader varmt ute och jag satt dessutom i jeans och skjorta?

Nej just det, jag höll på att avlida.

Väl framme så fick jag lämna alla papper, berätta hur saker låg till osv.

Jag fick ett besked direkt.

Jag får lägenheten om, OM, jag har en borgensman.

Behöver alltså någon som går i god, som står i 2 år för det är max vad de får ha krav.

Behöver ringa till de på torsdag, ska prata med någon på uthyrningen, och lämna namn och uppgifter på den som ställer upp.

Min första tanke var "Vem ska jag fråga?".

Jag har inga föräldrar som ställer upp, jag har inga syskon som kan heller.

Jag vågade inte riktigt tolka J´s "Vi löser det" som att han menade att han skulle hjälpa mig.

När jag berättade för honom att det var kravet så sa han åter igen "Då får vi lösa det".

Jag vet aldrig riktigt hur han menar när han säger så då jag en gång trodde det betydde att han skulle hjälpa men sen att det inte riktigt var så. 
Jag kände mig dum som trott det och vill absolut inte att någon ska tro att jag tar saker för givet för det gör jag absolut inte.

Jag räknar aldrig med att något ska lösa sig, jag räknar aldrig med att någon ska hjälpa mig.

Nu sa han att han skulle göra det när jag frågade men jag vill absolut inte att han ska känna något tvång och när jag försökte säga det så fick jag inga svar.

Att inte få svar när jag skriver ett sms eller på msn gör mig jätteledsen.

Jag känner mig totalignorerad och det gör ont.

Jag är aldrig ute efter att vara jobbig eller bråka.

Tvärtom, jag hatar att ha knäppa känslor som snurrar runt och när jag har det så blir allt så mycket större än de kanske är.

Just nu är jag i en svacka då jag känner att saker går baklänges och magen känner igen känslor och beteenden.

Gillar inte alls att ha det så här.

Det gör mig helt slut.

Jag får lita på att det inte är något då jag får det som svar när jag frågar men jag tycker det är jobbigt att andras beteenden kan skifta så otroligt på bara några dagar.

Från det underbaraste till ingenting nästan....svängningarna gör mig helt ur balans.

Om jag bara förstod och kunde släppa taget...

Nåja, hur som helt måste jag till på torsdag ha ett namn och personnummer att lämna annars försvinner chansen för mig.

Vill ju bo kvar här men i dagens läge går det inte, hur mycket jag än vill så kommer det inte att fungera.

Måste göra det som är bäst för barnen.