Petrarq

..med att tvingas bo så här är att jag nu äntligen kan bli av med massa skulder.
Eller massa och massa men småskit som kommit efter samt förhoppningsvis snart också de större skulderna som inte jag orsakat utan som min fd man så snällt fixade till mig.

Han själv har betalat bort sitt men jag sitter fast med mitt skit.

Det är en av anledningarna som stoppar en ev flytt och som stoppar en flytt till eget boende överhuvudtaget.

Shit vad skönt det känns att kunna ta en räkning och betala bort hela rubbet på en gång.
Nu är iaf en sak borta, så kommer det att bli framöver nu, lite till sparande och lite till skulder.

Så skönt.
MEN, det kommer ändå att väga tyngst att jag inte har någon egen plats.

:(

Vad ska det bli av honom, han gör + - och * utan problem.
Jag tycker jag gör svåra tal till honom då jag skriver 17-4, 10*2, 3*3, 13+3, 15+5, 12-3 osv....och han klarar det utan minsta problem!

Vad säger man, är stolt men blir samtidigt lite rädd, för, kommer skolan att klara av att ge honom den utmaning han behöver när det gäller matte?
När de andra sitter och försöker få ihop 2+2 så fixar han redan 2:ans gångertabell och mer än så.

Allt jag vill säga så där bara spontant och helt apropå tänker jag försöka låta bli.

Får skriva det här inne istället för jag tror inte att han läser faktiskt.
Vet inte säkert eller jo kanske han gör....hmm...


Vill verkligen inte åka hem idag.
Eller hem, vad är hem?
Jag har inget hem längre.

Det jag har där är mina barn, det är allt.
Det som var mitt hem i nästan 3½ år är inte längre mitt hem.

Vill inte längre prata om det med J.
Vill inte sätta någon som helst press på honom.

Tänker inte längre än morgondagen just nu, måste hejda mig.
Dock är det och känns det förjävligt att inte våga se framtiden och ha framtidsplaner och tankar där J och jag är en självklarhet.
Att vi inte kommer i någon svacka igen utan vi fortsätter så här och framåt.
Vågar inte tänka så, är så rädd för att det ska försvinna igen.

Orkar inte med att hoppas längre...

 

Något bättre dag idag.

Dagen igår vill jag bara lägga bakom mig.
Hatar när det blir såna där dagar då man bara rasar totalt och allt man tolkar tolkar man fel.
Usch!


Är hungrig som en varg, har trots allt ätit lite men det var inte i närheten av tillräckligt för att bli mätt.
Får äta i kväll....massor, men vad vet jag inte.

Kanske har vi en ny bil, en FIN bil och bra bil, på G.
Får se efter sportlovet..mm, hoppas!

Det kommer aldrig att ske.

Skriver det igen.

Det kommer aldrig att ske.

Jag är fast där jag "bor" nu.
Lillemans pappa vägrar egentilgen fast han skriver in det i fina meningar och ord, att gå med på något som skulle innebära att han inte skulle ha lilleman mer än helger.
Inte för att jag vill det, jag vill att vi ska ha lika mycket men eftersom jag inte vill bo där jag är nu utan vill bo där J bor och där jag också jobbar så sitter jag som i en rävsax.

Enl ex finns det inte i deras värld att flytta närmare stan eller norröver för att jag behöver flytta och därmed få det bättre.
Inte ens för att det skulle innebära vad jag tycker iaf, en bättre levnadsstandard för lilleman.
För som det är just nu så är det inte optimalt att bo som vi gör.

Så, ska man se det helt krasst så om jag ska göra ex tillfreds så är det genom att låta honom få vårdnaden över lilleman.
OM jag ska flytta vill säga.

Men hur optimalt är detta:
Jag är from nu "tvungen" att bo och leva under samma tak som min första fd man som står på lägenheten jag bott i och som är pappa till de stora.
Han måste flytta tillbaka för han har ingenstans att bo längre.
Detta innebär att jag inte längre har något eget rum.
Jag kommer att sova på soffan varannan vecka när jag inte är hos J.
Hur optimalt är det att lilleman ska se detta och se hur jag våndas för att bo så här? För hur bra skådis jag kan vara så kan jag inte dölja hur dåligt jag mår av detta.
Jag kommer att bli helt knäckt då vi, fdman och jag, har helt olika sätt att leva i en lägenhet, då med renlighet och städning.
Något som tyvärr de stora barnen har tagit efter honom till större del.

Jag får ingen egen lägenhet pga ex.
Han satte oss i ekonomisk knipa och där sitter jag än, pga honom.
Jag kan inte ta lån, jag får inte stå på kontrakt, jag är ingenting värd längre.

Vad ska jag göra?
Flytta ihop med J är ju alltså uteslutet då ex alltså inte kan tänka sig att lilleman flyttar någon annanstans än där han bor.

FAN!!
Jag kommer att knäckas, igen, VILL verkligen inte må dåligt igen.

Sånt HÄR får mig att åter igen tro på mänskligheten och det goda i människor.

Jag fick gåshud och tårar i ögonen när jag läste texten.

Det DÄR är en hjälte.

Den nedre delen.

Känns som stark mensvärk men jag har ingen mens.
Undra vad det är....hmm...

Tänk er när våren slår till ordentligt och all denna snö som vi befinner oss mitt i ska smälta bort, då kommer den stora översvämningen.

Jag har inte så länge jag kan minnas haft så här mycket snö som det är just nu, inte under så här lång tid heller för den delen.
Den här gången fick vi vinter ordentligt och det klagar jag inte över alls men jag tycker att det räcker nu.
Nu vill jag ha vår och värme, barmark och sol som gör att det bubblar i magen.

Jag ska införskaffa mig ett par rediga gummistövlar för det lär ju behövas.
Till och från jobbet kommer jag att ha de på mig så får jag ha andra skor på jobbet.
Kommer inte att funka annars, man kommer att bli dyngsur.

     

Mums....

Kollade på Arlandas hemsida och beräknad ankomst blev helt plötsligt 5 min tidigare än beräknat.

Attans var det första jag tänkte, jag hade hoppats på, elakt tänkt men ändå, att planet skulle vara försenat med några timmar för som det ser ut så måste jag alltså gå upp ca halv 5 för att hinna dit i tid.
:(
Jag kommer vara helt död i morgonbitti.

Har såna blandade känslor som snurrar i mig.
Glädjen för att lilleman kommer hem igen, glädjen över att få komma hem till de stora älsklingarna men ändå sorgen och det jobbiga över att inte få vara med J.
Vet att det kanske är löjligt men jag vill verkligen inte vara utan honom alls.
Vill inte sova själv.

Det här börjar bli skitjobbigt helt enkelt och det måste jag försöka hålla för mig själv för även om J säger att han också kommer sakna mig osv så tror jag inte att han känner att det kommer bli lika jobbigt som jag gör.
:(

Min lilla skitunge.
Äntligen är han påväg hem från Thailand.
I morgon bitti står jag på Arlanda och hämtar upp honom.
Undra om jag kommer att kunna hålla undan tårarna.
18 dagar har han varit borta, det är lång tid och det känns.

Det är det enda positiva, att jag äntligen får träffa honom och sen åka hem till de andra, de stora.
Allt annat känns skit.
Att vara ifrån min älskade J i mer än 1 vecka from i morgon kommer bli jättejobbigt.
Har inget val iofs....får nog lägga ner mina önskningar.


Usch vad låg jag blev bara så där pang på.... :(