Petrarq

Orkar inte engagera mig i bloggandet idag.

Det här var en lååång fredag.

Jag har fått två envisa blåsor i min mun och de sitter självklart på otroligt dumma ställen.

När jag sitter och kikar runt på olika bloggar så inser jag en sak.

Det är väldigt många som är lika.
Många som försöker köra samma stil och vill ha sin blogg som andra kanske lite "större" bloggare.
Märker också att det är vissa bloggar som är mindre intressanta just för att de inte är som alla andra, de kör sitt eget sätt, om man nu kan kalla det så.

Samtidigt så finns det just de som kör sitt eget sätt som är just mer lästa än andra.
Allt hänger på vem som kommer in i just din blogg och om du fångar personens intresse.

Jag kan bli lite less på alla de bloggar som är likadana, de som är rätt opersonliga och som egentligen är intetsägande.

Bilder på kläder och tips mm är absolut inte tråkigt, tvärtom men det tråkiga är ju att nästan alla gör samma sak.
Nu har ju inte alla samma smak och tur är väl det. :)

Vissa säger att en blogg utan bilder är tråkig, är det verkligen så?
För mycket text är också tråkigt men jag kan tycka att det har helt med hur man delar upp sin text och hur man skriver.

Kan man bli för personlig? Ja kanske, kanske inte, det väljer man ju själv, ingen kan be en skriva om något man inte vill skriva om och ingen kan be en att inte skriva om saker heller.

Min blogg är en salig blanding.
Berättar nog det mesta men har kanske både för lång text och för lite bilder.
Bilder är svårt att använda när jag sitter på jobbet och när jag kommer hem orkar jag inte alltid blogga, inte om det är något jag behöver få ur mig.

Har ju iaf några läsare och även några av de större bloggarna så jag är rätt nöjd ändå.
Jag fortsätter vara mig själv och köra på mitt sätt, hamnar jag inte på "listorna" så gör det inget, skulle jag mot förmodan göra det så "jippi" för mig...:D

...så hade jag köpt det här.

Det är helt okej redan nu men självklart kan man göra det ännu bättre.
Ligger ett stenkast ifrån lillemans skola, det gör ju inte saken sämre, även fast jag kanske hellre vill bo här i S.


Men nu kan jag inte det, pga flera orsaker, dels är det svårt själv, mycket pengar, dels andra orsaker.
Så egentligen behöver jag ju inte fundera eller drömma men...jag gör det ändå.

Tänk att det man drömmer kan sätta sig så hårt i minnet.

Att en dröm kan skapa en känsla som inte funnits förut och förändra ens sätt att se på saker och ting, kanske på en person eller fler.

Att något man drömt skulle kunna påverka en hårt, åt båda håll, både positivt och negativt.

Drömmar är något vi alla påverkas av eller rättare sagt, vi påverkar våra drömmar.
Ibland kanske tom medvetet men för det mesta handlar det om omedvetna saker vi har runt omkring oss.

Vårt mående påverkar.
Vi kan lätt läsa av en dröm och tyda den, inte alltid men oftast fast ibland förstår man inte vad den betyder överhuvudtaget.

Så var min dröm, en dröm jag haft liknande av, om liknande saker och om samma personer.
Märkligt...vet inte alls vad den skulle betyda heller och jag vet inte om jag har lust att tyda den iofs ändå.

Vem är du från Tyresö som läser min blogg?
Vet bara en där ifrån som läser men det är inte du...så jag är jättenyfiken på vem du är, snälla ge dig till känna. :)

musik..

Har jag några alternativ egentligen?

Min mellanson mår skit rent ut sagt.
Han kom hem från sin fotbollsträning igår, inte till mig dock, och kände sig jätteledsen i hela kroppen.
Han hade sprängande huvudvärk och ont överallt.

Jag såg hur han skrev om det på Facebook så jag sa åt honom att logga in på msn.
Vi pratade en stund, jag frågade honom hur det var och hur han kände och vad han tänkte.
Han vet inte varför han mår som han gör säger han.
Han är bara ledsen och trött hela tiden.
Efter ett tag så avslutade vi och jag försökte sova.

Fick ett sms från min syster som hade ringt honom och han hade bara gråtit och gråtit.
Hon hade försökt lyssna om de skulle åka till sjukhus eller om hon skulle dit eller han sova där men han sa bara nej jag vill bara sova.

Jag ringde hans pappa direkt som gick in till honom och gav honom en ipren och såg till honom.

Såg i morse att han skrivit på Facebook efter att vi pratat att han mådde skit och undrade vad som hände.

Jag vet inte vad jag ska göra.
Vill ha honom hos mig men han vill inte vara här där jag bor, fast han var med på att flytta och själv har bett mig om att få flytta hit.

Mina barn mår inte bra och jag måste ta hand om de.
Innebär det att jag måste flytta tillbaka?
Hittar ingen andrahandslägenhet så det blir väl isf tillbaka och bo med exexet.
Vad ska jag göra?
Vill verkligen inte flytta här ifrån eller dit igen men mina barn måste gå först och med allt strul som blivit för att jag försöker lyssna på min egen kropp för en gång skull så får jag nog sluta lyssna på mig åter igen och göra det som krävs för att mina barn ska må bra.
Men mår mamma inte bra så blir det ändå fel.

Om jag bara inte satt så jävligt i skiten så jag kunde få en egen lägenhet så kunde saker kanske vara annorlunda. :(

Hela jag håller på att gå sönder i atomer....kan mitt liv aldrig få fungera bara.
Jag begär inte mycket men kan det snälla sluta strula och kan jag få börja andas.....

Sen att man ska behöva ta fler än ett beslut om sin egen framtid som inte är av det positiva hållet gör inte saker lättare.

Folk tror att jag mår så jävla bra men ack så fel de har.

Om man inte frågar får man inte heller veta något.

Men när man är rädd för att fråga då?
Rädd för vad frågan kommer att medföra?
Om man vill veta svaret men ändå inte, vad gör man då?

Och vem säger att svaret är sant ändå?

När man går med frågor som blir större än de kanske behöver vara, funderingar som gör att man mår dåligt, borde man då se till att få ur sig det man grubblar över?
Ja, förmodligen.

Tänk vad fel det kan bli om en fråga man har över något inte är så som man tror i grund och botten att den är.
Tänk om det man undrar över egentligen har med något helt annat att göra men den där berömda magkänslan har spelat en ett spratt eller så har gamla ärr gjort sig påminda och spökar till allt så det blir så mycket större än det kanske är.

Tänk om det man undrar över inte alls har med det man sett eller fått reda på att göra.

Tänk om man låter bli att göra något åt det och låter tankarna svärta ner hela ens inre så man går sönder.
Går sönder för något som kanske inte ens existerar.

Fan för allt som gör saker värre än de kanske är.
Fan för magkänslan och fan för saker man sett och sen undrar över.


Ursäkta min franska.

...skulle aldrig hända mig.

Ingen har någonsin gjort något riktigt ordentligt eller så där lite extra för att bevisa sin kärlek till mig.
Inte på ett sånt här sätt.


Snacka om kärleksbevis...

Skrev ett inlägg men tog bort det.

Ibland gör jag så.
Tankar måste ut men egentligen blir de fel för andra att läsa.

Mitt mående är inte åt den positiva hållet just nu.
Många tankar och känslor snurrar.
Frågor som skulle behöva svar, frågor jag inte kan ställa.
Frågor jag måste ställa mig själv men som jag inte vet om jag har svar på.

Önskar jag hade en spåkula, där jag kunde se in och veta exakt så jag slapp undra.

Vill inte må så här så längre så jag undrar verkligen vad mitt beslut på saker måste bli....


Vill veta...

Ska jag aldrig få släppa tankar?

Dagen började bra, blev sämre, gick på fotboll, blev ännu sämre.
Tankar förföljer mig hela tiden.
Kanske får jag skylla mig själv, borde kanske sticka ögonen ur mig så man slipper se saker både här och där.


Eftermiddagen och kvällen blev iaf bra.
Fick spendera den med de jag älskar mest i världen. Tyvärr saknades två men 3 av 5 får duga, ibland iaf.


Måste bestämma mig, blunda eller släppa taget, delvis eller helt.
Många frågor, många känslor.

Fan att livet ska vara så jävla komplicerat.

Varför??
Ska det aldrig ta slut?

Kan inte påstå att jag känner mig hemma någonstans längre.

Har ingen riktig familj.
Har ingen riktig fast och trygg punkt.
Vänner existerar knappt.

Igår när vi var inne på söder på ett ställe så var det en samling människor där som firade något.
Det tog ett tag innan jag förstod vad.
Ett par var medelpunkten, deras vänner kom fram och grattade de allt eftersom de kom in på stället.
Det tog en timme ca innan ett par av deras vänner tystade alla och musiken tystnade också.
Vännerna var tjejens vänner och genom deras tal fick vi reda på varför de samlats.
Paret hade dagen innan gått och gift sig.
Min egen tanke var ett frieri så helt fel ute var jag inte.
Orden som vännerna sa om tjejen fick mina ögon att tåras.
Lyckan hos paret när de tittade på varandra, vilket de inte kunde göra, inte heller kunde de sluta ta på varandra, om än i smyg och även helt omedvetet säkert.

Orden som sas fick mig att inse att jag inte har någon som skulle säga något liknande om mig.
Jag har ingen nära vän, jag har ingen jag umgås med, har inte gjort det någonsin egentligen sen gymnasiet.
Då kanske jag hade kunnat få höra fina saker men nu..nej.

Denna lycka som lös hos paret fick mig att känna sting av avundsjuka, inte för att jag missunnar någon, tvärtom men för att jag också vill känna den där totala lyckan.
Har aldrig gjort det, det har alltid funnits något annat som varit störande moment.
Nuddat lyckan har jag gjort, känner den ibland, för korta sekunder, jag vet hur det kan kännas men inte hur den totala känns.


Har jag skapat det själv börjar jag fundera över?
Har jag skapat min egen olycka genom att vara jag?

Jag vet inte.


Vad jag vet är att jag känner mig som en utomjording, finns men ändå inte.

Jag ska lära mig spanska.

Det har jag bestämt mig.
Kan förstå mer än jag kan prata men nu ska det bli ändring på det.
Får leta efter någon kurs, J får hänga på, det är ju ändå hans modersmål egentligen och han vill också lära sig det.

Ska gå till biblioteket och se om de har något man kan låna, mp3 eller liknande med språkkurs. :)


Det blir ett nytt projekt helt enkelt att lägga tankarna på för att försöka få lite andrum i alla andra tankar.