Petrarq

Kan inte påstå att jag känner mig hemma någonstans längre.

Har ingen riktig familj.
Har ingen riktig fast och trygg punkt.
Vänner existerar knappt.

Igår när vi var inne på söder på ett ställe så var det en samling människor där som firade något.
Det tog ett tag innan jag förstod vad.
Ett par var medelpunkten, deras vänner kom fram och grattade de allt eftersom de kom in på stället.
Det tog en timme ca innan ett par av deras vänner tystade alla och musiken tystnade också.
Vännerna var tjejens vänner och genom deras tal fick vi reda på varför de samlats.
Paret hade dagen innan gått och gift sig.
Min egen tanke var ett frieri så helt fel ute var jag inte.
Orden som vännerna sa om tjejen fick mina ögon att tåras.
Lyckan hos paret när de tittade på varandra, vilket de inte kunde göra, inte heller kunde de sluta ta på varandra, om än i smyg och även helt omedvetet säkert.

Orden som sas fick mig att inse att jag inte har någon som skulle säga något liknande om mig.
Jag har ingen nära vän, jag har ingen jag umgås med, har inte gjort det någonsin egentligen sen gymnasiet.
Då kanske jag hade kunnat få höra fina saker men nu..nej.

Denna lycka som lös hos paret fick mig att känna sting av avundsjuka, inte för att jag missunnar någon, tvärtom men för att jag också vill känna den där totala lyckan.
Har aldrig gjort det, det har alltid funnits något annat som varit störande moment.
Nuddat lyckan har jag gjort, känner den ibland, för korta sekunder, jag vet hur det kan kännas men inte hur den totala känns.


Har jag skapat det själv börjar jag fundera över?
Har jag skapat min egen olycka genom att vara jag?

Jag vet inte.


Vad jag vet är att jag känner mig som en utomjording, finns men ändå inte.