Petrarq

Jag kan verkligen inte ha det så här.

Jag mår bara sämre och sämre.

Skrev precis ett långt inlägg varför men inser att det är ointressant att läsa om.
Jag inser att jag inte kan ha det så här och jag funderar starkt på att ta lägenheten i Solna men det jobbiga blir hur lilleman kommer att må.
Jag tror inte han vill flytta härifrån men vad ska jag göra?
Jag kommer att gå sönder och knäckas av detta.

Andra veckan jag bor så här på riktigt nu och jag är redo att kasta in min handduk helt och hållet.
De jobbiga tankarna har kommit tillbaka och jag vill nästan välja den fega vägen ut ur detta.

Orkar inte kämpa längre, vet inte vad jag ska göra.

Tror inte någon egentligen förstår hur detta känns......

Det här skulle jag vilja ha.
Ett set i från Stadium, 599 kr.

Hur är ni på jobbet?

Berättar ni för era arbetskamrater om saker som händer i era liv?
Era privata problem som liknar mina eller ja, vad ni nu har för några?

Eller håller ni saker för er själva?
Är ni såna där duktiga människor som inte visar hur ni mår eller om något tynger er?
Klarar ni av att hålla skenet uppe och målar upp en annan bild än den som är utanför jobbtid?

Jag vill nog vara sån men jag är inte sån, jag är som jag skriver i de första frågorna.
Jag har förbannat mig många gånger för att jag inte bara låter bli att berätta allt.
Hatar att jag har sånt behov av att prata om saker med alla.

Å ena sidan så är det jag och ska man känna mig och förstå mig så måste man veta men å andra sidan så vill jag inte visa den sidan av mig.
Jag vill vara min bekymmersfria mig, om ni förstår hur jag menar?!

Här på jobbet har jag nu berättat om min situation, min närmsta chef eller vad man ska kalla henne, chef är hon egentligen inte, hon tyckte bara att det var jättebra att jag berättade för då kan de förstå bättre om jag inte är så glad eller lite tillbakadragen och som hon sa, så de kan stötta mig.

Det är väl en av anledningarna till att jag berättar, för att jag inte har någon annan.
Jag har egentligen bara J som finns för mig men jag vill inte hålla på och överösa honom med mitt längre.

Jag vill egentligen bara stänga av nu och låta bli att säga eller visa något.

Känner mig avslagen och låg.


Har insett att jag inte kan ta lägenheten hur mycket jag än vill.

En jag pratade med tyckte absolut att jag skulle göra det och att resvägen för lilleman skulle vara värt det om jag mår bra men en annan slog bort det på en gång och tänkte mer logiskt med pengar och tid.


Fan att det inte bara kan lösa sig....nej jag får fortsätta som jag gör nu och ja, var det blir av mig tillslut av det.
Det blir nog bra....

Dags att gå och sova.

Hoppas som vanligt på bättre sömn inatt än natten som var.
Vill inte vakna när det är mellan en timme och en halvtimme kvar tills jag ska upp, hinner ju alltid somna om och när klockan väl ringer så är jag helt död.

Kommer inte ihåg hur det är att sova en hel natt, från det att man somnar och tills klockan ringer, utan att vakna någonting på natten.
Tragiskt men sant.


Ska packa i ordning träningsgrejer för i morgon ska jag springa igen. Måste försöka köpa nya löpskor för de jag har får jag ont i tårna av, kände det idag.
Tråkigt...

Jaja, natti natti....

Snacka om ångest nu.


Beslutsångest....så in i norden.

Jag har tydligen förmodligen fått möjlighet att hyra en 1:a i Solna.
From och med snart typ.
Nu vet jag varken ut eller in.

Det är ju det enda jag vill, att flytta dit osv men ändå, hjälp vilket beslut.

Fördelarna är att jag får nära till jobbet.
Får bo själv och ha eget.
Allt sånt där...

Nackdelarna är att det bara är en 1:a.
Jag vet inte hur jag ska göra med lilleman. Han går ju i skola här där jag bor och bott hela hans liv.
Det är ca 3 mil att köra i rusningstrafik först från Solna till skola tillbaka till Solna sen tillbaka till skola och sen tillbaka till Solna.
Det säger sig självt va att det inte kommer att funka?
Lillemans pappa släpper honom inte för att bo heltid hos mig, han vill inte heller byta skola så han hamnar någonstans i stan.

Egentligen är väl det den enda nackdelen just nu, eller nackdel, det är ett stort problem.

Summan i kostnader för att bo där och andra räkningar blir som nu ungefär.

Fan jag vet inte alls hur jag ska göra.
Känner i magen att det inte blir av...är fast så här.

Gick till gymmet och sprang.

Sprang först 2,5 km, ca 20 min, sen gick jag i 10 min och avslutade med att springa 10 min till.
Känner mig riktigt nöjd och stolt.
Aldrig trodde jag väl att jag skulle orka så mycket.
En halv mil blev det, det är mycket för mig.

Nu vill jag springa igen för att orka lite till, ska öka med några minuter per gång. :D


Försökte springa bort all oro och oreda inom mig, lyckades väl så där...men skönt var det.

Det ena efter det andra och som om igen.

Först åkomma nr 1 på både son och dotter.
Sen får dotter åkomma 2.
Nu verkar det som att åkomma 1 kommit tillbaka till son och åkomma 2 kommit till dotter.
IGEN!!

Läkartid till son på SÖS på fredag och läkartid till dotter idag på vårdcentral.

Själv håller jag på att bryta ihop känns det som.
Hela mitt inre vibrerar och jag kan inte riktigt andas ordentligt.
Min röst är så ansträngd för halsen dragits åt.

Har förmodligen råkat ut för åkomma 1 jag också eller så är det helt enkelt bara psykiskt.
Får kolla det när jag åker med på fredag.

Hem efter jobbet och röja, tvätta allt som går att tvättas. Städa toaletter och skura överallt.
Roligt roligt....


Hur ska jag orka??
Får inte rasa igen....

Måste vara stark då dotter håller på att bryta ihop.

Oj vilken dag.

Rörig och saker som händer men OJOJ vad skönt.
Det är så HÄR det ska vara på ett jobb, man ska ha och göra och det ska hända saker så man får tänka och fixa för det är då tiden springer fram.

En timme kvar av arbetsdagen.
Hoppas verkligen att trafiken flyter på som igår på väg hem men den turen har man väl inte.

Kände hur min puls började öka och hur hjärtat började slå hårdare.
Satte igång tidtagaruret på mobilen och började räkna.
98 slag på en minut i viloläge....mindre bra kanske.

Det är så obehagligt och det blir som ett tryck i huvudet.
Ibland blir jag som lite snurrig också.

Skulle kunna tro att det är en ångestattack men det vet jag hur det känns och det är inte detta.

Har haft så här fram och tillbaka...men det går säkert över.

Känner mig uschig...
Ovanligt va?

Tänk vad härligt att bara få skriva roliga och trevliga inlägg istället för att skriva hur dåligt jag mår och allt skit.
Jaja, det är väl det en blogg ska handla om, livet, kanske...och det här är mitt liv och det går upp och ner.
Förhoppningsvis blir det bara bättre och bättre....någon gång.

Jag har inte gett upp helt än...jag står fortfarande upp!

Det jobbiga är att det tar på mig kroppsligen, fysiskt, mår illa och känner mig inte alls ok.
Tappat matlusten nästan helt, saker smakar inte längre.
Blää...

Blä, magen känns alldeles kymig.

Den vill inte alls vara på min sida i kväll.
Ska strax gå och lägga mig, hoppas jag kan sova utan större problem i natt.
Fast ska magen hålla på så här i natt då blir det nog inte mycket sömn. :(

Köpte en liknande tröja som den jag såg hos DjustD.

Är nöjd faktiskt, trots puffärmarna.
Kunde nog ha tagit en storlek mindre men det gör inget, i värsta fall får jag väl köpa en till. :)

 





Det var inte dagens outfit men dock lördagens....

NU vet jag verkligen hur det känns när man inte kan möta någons uppvaktning och kärlek.

Shit vad jobbigt och shit vad jobbig man är när man vägrar släppa taget om någon.

Har sån lust att fråga om det finns minnen av vad vi pratade om i fredags men jag gör det inte för jag är rätt säker på att svaret blir nej.

VET att jag inte ska prata om saker, viktiga och allvarliga saker, när alkohol har intagits.
Ändå gör jag det och ändå så tror jag någonstans att det som sägs kommer att minnas och att det menas och att det är ärligt.

Jag måste sluta prata om saker jag vill ha ordentliga svar på på det sättet....det är bara att inse.
Skulle få bättre svar egentligen från någon med döva öron.

USCH!!

Vilken dag detta kommer att bli.

Samtal jag inte brukar bry mig i får mig nu att brista i gråt när som helst.
Shit...vad händer?

Sånt här klarar jag inte idag märker jag.
Nu vill jag verkligen bara gå hem.

Har inte så mycket att skriva idag.

Mår inte bra.

Det gör så ont i mitt hjärta.

Min prinsessa mår dåligt.
Jag vet inte vad jag ska göra.
Hon känner sig tung i kroppen och det känns som att hon ska drunkna.
Det jobbiga är: jag vet precis vad hon menar!

Vi har det jobbigt, jag vet inte vad jag ska göra för att göra saker bättre.
Vet vad jag skulle behöva göra men jag står helt oförmögen att göra det.

Jag behöver ett nytt liv.
En egen lägenhet.
En ny start.

Men jag kan inget göra.....

Jag måste vara stark, jag måste orka.
Jag måste hålla i min dotter, hålla henne flytande.
Hur gör man det när man själv håller på att sjunka?

Hur ska jag orka?

Jag vill inget annat än bara göra allt bra för mina barn när de mår dåligt och nu mår hon riktigt dåligt.
Det gör mig så ledsen och det gör så ont.


Jag har ont i hela kroppen.
Nacken gör ont, benen gör ont, magen gör ont, brösten gör ont, huvudet gör ont, svanken och korsryggen gör ont.
Allt gör ont.....

Ska det aldrig få bli bra?
Vad ska jag ta mig till?

Inte en gång till.

Jag orkar inte.
Samma visa igen, storsanering hemma och helvetes skit.

Jävla skitåkomma.... :(

Fan vad ledsen man blir när man märker hur någon verkligen inte tycker om en.
Fast man inte gjort något....

Man försöker men det är så tydligt att personen inte vill.

Det gör ont!