Petrarq

Jag känner mig gråtig.

Det sitter som en tjock klump i halsen och i ögonen stiger tårarna stup i kvarten fast jag låter de inte komma fram.

Huvudet värker fortfarande, borde kanske ta några alvedon.

En helt underbar dag ute, promenaden gick alldels för snabbt men jag har ingen lust att bara ströva omkring ute längre.
Hämtade bilen och åkte hem.
Eller hem och hem, till J så klart.
Jag har ju inget hem.

Bläää...jag är inte på topp idag.
Vill bara att klockan ska bli 19 så J kommer hem,  så jag slipper sitta och tänka på var han är och vilka som mer är där.
Trots att jag vet att jag inte behöver oroa mig så sitter klumpen kvar i magen ändå.
Bara tanken på vissa saker får mig att må skit.
(VET att jag ska låta bli att ens tänka.)

Usch...