Petrarq

Så närmar sig klockan sängdags och en enorm ledsamhet sänker sig över mig.

Måste åt det andra hållet i morgon efter jobbet.
Återigen sitter jag med splittrade onda känslor.
Glädjen över att få träffa och krama barnen igen men sorgen över att inte få se och sova brevid min älskade på en vecka.

Skillnaden från andra veckor är att det nu inte längre är mitt hem jag åker till.
Nu är det första gången jag åker tillbaka till barnen och inte har ett eget rum, ingen egen säng, inget eget hem.

Hela mitt inre smärtar när jag tänker på det.

Vill inte att mina inlägg ska svärtas ner av mina känslor ang detta men samtidigt så är jag i sånt behov av att skriva av mig om det.
Kanske ska jag skriva någon annanstans bara för att få ur mig det.
Kanske inte....



Vill inte åka....