Petrarq

Det är 2 år sedan idag som min älskade mormor gick bort.

Jag skäms över att säga det och mår jättedåligt över det men jag träffade inte henne på ca 1½ år innan hon dog.
Jag klarade inte av tanken på att hon inte visste vem jag var om jag hade hälsat på henne.
Jag minns henne hellre som hon var innan hon blev riktigt illa.
Hon hade Alzheimers och var nästan blind på slutet också.
På det fick hon lungcancer och 2 mån efter cancerbeskedet så somnade hon in.

Jag älskar min mormor.
Hon var någon jag såg upp till som liten och min högsta önskan som barn var att få åka utomlands med henne, bara hon och jag.
Det skedde aldrig, tyvärr.

Hon var alltid glad, sprallig och otroligt flirtig.
Hon fullkomligt älskade män.
Flirtade med alla och oavsett ålder.
Hon älskade att gå ut och dansa, åkte på kryssningar för att träffa andra som gillade att dansa.
Hon var en partypinlga. :)

Saknar hennes glittrande ögon och hur hon knyckte på axeln samt huvudet när hon skrattade och skämtade till.

Minns verkligen hennes ögon och leende.

2 år sedan snart, den 19:e, då jag satt intill hennes kista på huk och grät och inte ville gå där ifrån.

Usch vad saknad kan göra ont.