Petrarq

Upplever just nu en av de värsta ångestkänslorna jag känt på väldigt länge.

Inte sen mellansonen spräckte skallen faktiskt.

Separationsångest och dödsångest, inte min egen men för min minsta son.
Han åker till Thailand på söndag med sin pappa.
Han åker ifrån mig i morgon och ska vara borta i 18 dagar från mig.
Det tär i mig, det sliter och jag håller på att gå sönder.

Gud förbjude men tänk om något händer honom där borta och så är jag inte där.
Jag finns inte där att skydda honom och jag finns inte där att ta hand om honom.
Ja han har sin pappa men jag är egoistisk i min mammaroll, det är nog alla i en sån här situation.
JAG vill vara den han är med, jag vill finnas där om något händer.

Sen är ångesten så stark för att han ska dö ifrån mig och jag inte är där.
Tänk om jag aldrig mer få krama om hans underbara lilla kropp.
Tänk om jag aldrig mer ska få snuffa honom i nacken som jag gjort hela dagen idag?

Har försökt memorera hans doft hela dagen.
Luktat på honom.
Känt på honom.
Det kan aldrig någonsin kompensera hans existens.

Fy fan vad jag mår dåligt just nu....