Äntligen...

..fick jag ett livstecken igen ifrån lilleman.

Så underbart att få höra hans röst igen.
Han har det jättebra, har fått två kompisar, en som är 4 år och en som är 8 år.
Perfekt, då slipper han känna sig ensam.

Behöver jag tala om hur mycket jag saknar honom?
Nej, tänkte just det, längtar så enormt efter att få känna hans små armar runt halsen på mig igen.
Känna hans doft och mjuka kinder.

Nu känner jag mig lite lugnare igen, skulle få bilder mailade till mig, de ser jag fram emot att få se.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0