Petrarq

Natten var inte rolig.

Somnade och sov riktigt oroligt, vaknade med ett ryck och insåg att dottern inte kommit hem.
Klockan stor på 4.10.

Genast blev jag klarvaken, tankarna började snurra och när jag ringde henne så var hennes mobil avstängd.
Försökte några gånger men insåg att den var avstängd.
Snacka om att tankarna gick åt alla håll.
Skräcken kröp sakta över mig.
Jag ringde ett nummer som hon ringt från min mobil precis innan hon sprang till bussen.
En kompis svarade och hon sa att de skiljts åt redan vid 1.15.
Min dotter hade gått med en annan kompis då.
Jag frågade om hon kunde ringa den andra tjejen och det kunde hon.

Innan jag ringde tillbaka till henne så hann jag tänka både det ena och det andra.
Alla olika otäcka scenarier spelades upp i mitt huvud.
NU vet jag hur föräldrar till försvunna barn måste känna sig innan de vet något.
Jag vill ALDRIG mer känna så.

Jag ringde hennes lillebror men han svarade inte, när han väl sover så sover han som en stock men jag tänkteatt han kanske satt uppe och lanade.

Tillslut ringde jag kompisen igen och det enda hon hade fått veta var att min dotter hade sagt att hon skulle åka till sitt ex.
Varför visste inte kompisen.
Jag tackade för hon hjälpt mig och sa sov gott.

Jag försökte ringa till expojkvännen men inget svar, tror jag ringde 5-6 gånger.
Övervägde faktiskt ett tag att ringa polisen men jag bestämde mig för att avvakta tills det blev morgon.
Tanken slog mig också att ringa pojkvännens mamma men jag lät bli.

Nu på morgonen fick jag ett sms från henne, jag hade smsat henne och talat om vad jag tyckte om att hon inte kom hem.
Hon sa förlåt, jag sa att det inte var acceptabelt.

Ett förlåt är det minsta just nu.

Bara en gång tidigare har jag varit så här rädd....aldrig mer.