Petrarq

Det kommer aldrig att ske.

Skriver det igen.

Det kommer aldrig att ske.

Jag är fast där jag "bor" nu.
Lillemans pappa vägrar egentilgen fast han skriver in det i fina meningar och ord, att gå med på något som skulle innebära att han inte skulle ha lilleman mer än helger.
Inte för att jag vill det, jag vill att vi ska ha lika mycket men eftersom jag inte vill bo där jag är nu utan vill bo där J bor och där jag också jobbar så sitter jag som i en rävsax.

Enl ex finns det inte i deras värld att flytta närmare stan eller norröver för att jag behöver flytta och därmed få det bättre.
Inte ens för att det skulle innebära vad jag tycker iaf, en bättre levnadsstandard för lilleman.
För som det är just nu så är det inte optimalt att bo som vi gör.

Så, ska man se det helt krasst så om jag ska göra ex tillfreds så är det genom att låta honom få vårdnaden över lilleman.
OM jag ska flytta vill säga.

Men hur optimalt är detta:
Jag är from nu "tvungen" att bo och leva under samma tak som min första fd man som står på lägenheten jag bott i och som är pappa till de stora.
Han måste flytta tillbaka för han har ingenstans att bo längre.
Detta innebär att jag inte längre har något eget rum.
Jag kommer att sova på soffan varannan vecka när jag inte är hos J.
Hur optimalt är det att lilleman ska se detta och se hur jag våndas för att bo så här? För hur bra skådis jag kan vara så kan jag inte dölja hur dåligt jag mår av detta.
Jag kommer att bli helt knäckt då vi, fdman och jag, har helt olika sätt att leva i en lägenhet, då med renlighet och städning.
Något som tyvärr de stora barnen har tagit efter honom till större del.

Jag får ingen egen lägenhet pga ex.
Han satte oss i ekonomisk knipa och där sitter jag än, pga honom.
Jag kan inte ta lån, jag får inte stå på kontrakt, jag är ingenting värd längre.

Vad ska jag göra?
Flytta ihop med J är ju alltså uteslutet då ex alltså inte kan tänka sig att lilleman flyttar någon annanstans än där han bor.

FAN!!
Jag kommer att knäckas, igen, VILL verkligen inte må dåligt igen.