Petrarq

Ena stunden känner jag mig stark.
Stark för att stå emot alla känslor som snurrar i mig.
I nästa sekund så kommer ångesten över mig och jag får svårt att andas, tårarna tränger på och jag känner hur ont det gör.

Att förlora det man verkligen trott på, det man önskat mer än något annat i hela livet, det gör ont.
Det gör förjävla ont rent ut sagt.

Jag önskar att det hade fungerat, jag önskar att jag betydde mer än så här, att jag också kan vara värd att kämpa för men det var jag inte.
Det var nog bara jag som kände kärleken som fanns, vad annat kan jag tro nu när jag sitter själv här och är lämnad och sårad?

Även fast jag inte vill så har jag insett och kommit till insikt, det kan inte fortsätta hur mycket jag än vill om så blir fallet.
Jag orkar inte en gång till, jag gör verkligen inte det, mitt hjärta klarar inte av att blöda mer.

Jag älskar så otroligt mycket men kan inte göra något alls för att det ska fungera.

Jag erkänner mig besegrad....