Kan man det?
Det blir bara svårare och svårare för varje gång jag måste säga hejdå till mannen jag älskar.
Även om jag, som det såg ut från början iaf, ska till honom i morgon (nu vet jag inte, allt hänger på hur sessan mår i morgon) så skriker hela min kropp NEJ när jag vet att vi inte ska få sova intill varandra på natten.
Ångesten eller ledsamheten ska man kanske kalla den istället, griper tag i mig, hårt, och jag blir låg.
När jag väl är hemma så längtar jag efter honom så enormt.
Vill inte göra det.
Vill inte vara så "beroende" av att ha honom nära.
Allt jag vill är att få flytta ihop med honom så vi slipper sova ifrån varandra.
Att inte vara med varandra jämt är en sak men att inte få sova tillsammans är bland det jobbigaste jag vet just nu.
Han kan gott göra saker för sig själv, jag kan sitta hemma själv, det är rätt mysigt ibland, men jag vill få sova med honom varje natt.
Man kan ha ett eget liv även fast man har ett gemensamt.
Jag kämpar hårt för att inte hålla på och säga det, tala om för honom hur mycket jag älskar honom och hur mycket jag vill vara där osv.
Jag kämpar för att inte riva muren helt, det går inte längre, jag är tillbaka i känslorna jag haft för honom, står inte emot längre.
Vill inte stå emot egentligen men för att jag inte ska hålla på precis så som jag gör just nu så måste jag, jag måste försöka, det är tufft, det är jobbigt men det måste gå.
Ja, jag älskar kanske för mycket när jag väl älskar med hela hjärtat.....
Kan man det?
